Blä. Varför alltid jag, sjukdommar och skit? Varför attackerar ni alltid min kropp som älskar allt som får mig att lida? Jag mår nog sämst i hela världen, här i i-landet Sverige, i huset med stallet bredvid där min egna häst står, i mitt egna (stökiga) rum, ja asså, jag har nog det svåraste livet av alla på denna jord, så tyck synd om mig och skriv hur synd det är om mig i kommentarsfältet. Or don't. My life's pretty good except for this.

 

Either way, jag är trött. Uttråkad. Min mage gör ont. Riktigt jävla pissont just nu. Ibland gör den inte ont, men just nu känns det som om någon kramar den hårt, hårt, hårt och den stryps, stjälper efter luft i ett sista försök att överleva. När min första egna häst Thorana fick kolik brukade hon alltid kolla på sin mage och ibland bet hon den ilsket, försökte säga åt den att sluta vara en lite bitch och bara vara återgå till att vara normal igen. Just nu förstår jag de där ilskna betten, I really really do.

 

Men hey, imorgon måste jag må bra för det är första ridskolelektionen för terminen och jag tänker inte missa den. Antar att jag får fortsätta att bitchblicka min mage och försöka bita mig på magen ytterliggare någon gång. Skam den som ger sig, vänner. Skam den som ger sig.