HEM    OM JULI    OM RASMUS/MUSSE    OM PELLE    OM BEA    MITT MÅL   


Varför står det stilla?

Direktlänk || Allmänt || 2016-03-10 || 07:52:00

Bea och jag har tränat aktivt tillsammans i ett och ett halvt år.
Vi har fortfarande inte någon vidare stabil form.
 
Jag vet att jag inte är en dålig ryttare men det drar ändå ner mig. Ridkänslan är där och vi har båda två utvecklats väldigt mycket tillsammans, jag som ryttare och Bea som ridhäst. Vi har trots allt gått från att varken ha styrkan eller finessen att fatta galopp och hålla den på volt till att kunna fatta galopp ifrån skritt och hålla den finfint. Men formen är fortfarande inte hundra och trots att jag vet att det inte betyder allt så stör det mig. Överallt ser jag hästar i fin form med huvudet enligt lodlinjen. Var huvudet finns gör inte formen, jag vet, men det är svårt att inte låta det komma åt mig. För det känns fortfarande dåligt när jag ser alla andra bloggare på sina ädlare hästar som går i perfekt form. Eller ja, inte bara ädlare hästar, många hästar som är grövre än Bea går i snyggare form. Visst har hon blivit kortare och mer ihop men jag önskar att vi bara kunde komma ihop den där sista, lilla biten. Att mulen kom in lite mer och hon blev lite mjukare. För just nu vet jag inte hur jag ska göra för att få ihop henne den sista biten.
 
 
 



Andra sidan är grönare

Direktlänk || Allmänt || 2016-03-08 || 08:11:34

Igåreftermiddag var snön borta i staden där jag går på gymnasiet i. När jag kom hem låg det tio centimeter snö kvar.
Vem stämmer jag?
 
I skolan gick jag hela dagen och fantiserade om att rida ut och ta galopper. När jag väl kom hem insåg jag att blötsnö inte är optimalt när man ska rida, tvärtom faktiskt. I mitt huvud fick Bea styltor på tio centimeter och bröt alla fyra benen samtidigt som jag satt strandad uppe i skogen med en söndrig häst. Med andra ord förblev jag inne med läxböcker och mitt återfall för spelet Skyrim som är sjukligt beroendeframkallande. Hade det inte legat snö hemma hade jag hellre velat rida i paddocken. Hade jag ridit i paddocken hade jag hellre velat bli bättre. Hade jag blivit bättre hade jag önskat att jag satt på en bättre häst. Hade jag suttit på en bättre häst hade jag velat ha en ännu bättre häst. Andra sidan är alltid grönare och vi blir aldrig nöjda.
 
Många väljer att se detta som något negativt men personligen tycker jag det är positivt. Hur långt hade vi kommit om vi ständigt var nöjda? Skulle vi någonsin utvecklats eller bli bättre? Nej. Visst kan det gå för långt. Att leva i en drömvärld är inte optimalt men utan drömmar kommer vi ingenstans. Ibland får man se på det man har och vara nöjd. Nöjdhetskänslan är en härlig känsla men jag tycker inte att vi ska vara rädda för att vilja mer, då det bara är männskligt. Acceptera istället att andra sidan är grönare och inse istället att det kanske inte alltid är trevligare att vara där. Eller acceptera även detta faktum och försök hoppa över staketet.
 
Igår eftermiddag var det snön borta i staden där jag går på gymnasiet i. Kanske fick det mig istället att längta lite mer efter ridningen när snön låg kvar hemma. Kanske driver det mig lite längre idag när jag kan rida.
/Juli
 



Presentationsångest

Direktlänk || Åsikter || 2016-03-07 || 17:23:17

Livet fortsätter trots att det är måndag och dagarna långa.
På något sätt hänger vi alla med ändå.
 
Förra veckan hade vi matteprov på tisdagen. Provet skrevs i en sal alldeles för nära skolans byggarbetsplats och igenom hela provet var det ända som hördes borrande, hammrande och allmänt oljud. Det var inte mer än en gång jag bara ville ställa mig upp och skrika, riva sönder mitt prov eller bara springa ut därifrån. Speciellt hemskt var det när det var tyst i någon sekund för kroppen var på helspänn och bara väntade på att oljudet skulle sätta igång igen. Att urskilja ord och meningar var svårt och det tycktes ibland omöjligt att tänka. Efter provet var vi alla nere. Hela klassen kändes låg och vi alla klagade över ljudnivån. Vår mattelärare som varit sjuk kom tillbaka någon dag senare och var besviken. I en naturklass där många alltid ligger på A och ingen har varit underkänd på slutproven hittils var nu halva klassen underkänd och där fanns ett B samt tre C:n. Om glädjenivåerna varit låga innan sjönk dem ännu mer.
 
Personligen har jag inte presentationsångest längre. Jag har lärt mig acceptera att jag inte är superman men många i min klass känner ångesten över att prestera bäst. Hög press ligger på allas axlar och när pressen att vara på topp är ännu högre måste resultatet blivit för mycket. Klassrummet var knäpptyst och någon grät. Vår lärare var arg över att någon satt oss i en sal där ljudnivån var olidlig. Trots detta skyller ingen på oljudet utan alla verkar tro att det är deras eget fel. Visst att provet var svårt men ska jag vara ärlig tror jag att byggandet påverkade oss en hel del. Provet var inte bara en käftsmäll för oss utan även ett uppvaknande.
 
Matte fyra är svårt. Matte fyra är ännu svårare med presentationsångest. Och ännu lite svårare blir det när någon bankar i rummet bredvid.
/Juli
 
 



Tidigare inlägg