Vem stämmer jag?

 

I skolan gick jag hela dagen och fantiserade om att rida ut och ta galopper. När jag väl kom hem insåg jag att blötsnö inte är optimalt när man ska rida, tvärtom faktiskt. I mitt huvud fick Bea styltor på tio centimeter och bröt alla fyra benen samtidigt som jag satt strandad uppe i skogen med en söndrig häst. Med andra ord förblev jag inne med läxböcker och mitt återfall för spelet Skyrim som är sjukligt beroendeframkallande. Hade det inte legat snö hemma hade jag hellre velat rida i paddocken. Hade jag ridit i paddocken hade jag hellre velat bli bättre. Hade jag blivit bättre hade jag önskat att jag satt på en bättre häst. Hade jag suttit på en bättre häst hade jag velat ha en ännu bättre häst. Andra sidan är alltid grönare och vi blir aldrig nöjda.

 

Många väljer att se detta som något negativt men personligen tycker jag det är positivt. Hur långt hade vi kommit om vi ständigt var nöjda? Skulle vi någonsin utvecklats eller bli bättre? Nej. Visst kan det gå för långt. Att leva i en drömvärld är inte optimalt men utan drömmar kommer vi ingenstans. Ibland får man se på det man har och vara nöjd. Nöjdhetskänslan är en härlig känsla men jag tycker inte att vi ska vara rädda för att vilja mer, då det bara är männskligt. Acceptera istället att andra sidan är grönare och inse istället att det kanske inte alltid är trevligare att vara där. Eller acceptera även detta faktum och försök hoppa över staketet.