När jag rider ut glömmer jag nästan att han är fyra, min lilla Rasmus. Från att ha suttit på en ponny som kunde vända sig om och sticka vid möte av stora traktorer, en ponny som aldrig glömmer bort läskiga saker och som kan hoppa omkring på vägen i lycka är det väldigt konstigt att sitta på en häst som är lugnare än mig vid möte av en traktor. Igår red jag ut med Lisa igen, en runda på ca 8 km med en del trav och galopp. Vi mötte två traktorer (en med ett stort släp), gick förbi fyra hagar med hästar som kom springande, flera kohagar och många skällande hundar. Rasmus hoppade ut i diket en gång och det var när en häst kom springande som han inte var beredd på. Annars var han så lugn. Själv satt jag och försökte hålla min kropp lugn när vi mötte traktorn med släp men innerst inne var jag hela tiden beredd på att han skulle vända sig om och sticka. Vända sig om och sticka iväg i en galopp som skulle visa upp exakt hur snabba hans gener är. Men icke. Mitt fyraåriga fullblod stod lugnt och studerade traktorn medan den åttaåriga fjordingen bredvid oss stod lite oroligt och kollade på den stora traktorn. Lisa vände sig om och sade på hemvägen att jag fått tag på ett riktigt guldkorn och jag kan inte annat än att hålla med henne.

 

Förutom sin guldbruna färg så är verkligen min häst är ett guldkorn. Jag hade aldrig förväntat mig att han skulle vara såhär lugn. Visst var det hans hjärna, sinne och lugn som jag fastnade för men aldrig att jag trott att han verkligen skulle vara såhär lugn. Varje dag sväller mitt hjärta ytterliggare lite för min speciella lilla häst.