Att skriva om inlägg in i det sista har blivit min specialitet. Jag är bra på att vrida och vända, så är det bara. Även om den här egenskapen kan vara bra i vissa sammanhang är den också väldigt destruktiv i andra sammanhang. Speciellt inom delen av mitt liv som tillägnas hästarna, för som vi alla vet är hästfolk allmänt kända för att alla vara lite av besserwissar. Alla vet bäst och alla har en egen lösning på de flesta problemen, någonting som ibland går att dra nytta av men som i många fall kan vara jobbigt när man har en tendens att vara osäker och vrida och vända på allting.

 

På senaste tiden har jag tänkt mycket på unghästar. Jag vill inte göra fel med Musse. Trots att jag i slutändan hittade rätt med Bea var det många fel jag gjorde för några år sedan som jag fått trassla upp nu mot slutet och det var så oerhört trassligt och svårt att få upp vissa knutar. Med handen på hjärtat kan jag visst säga att jag är en så många gånger bättre ryttare än vad jag var för fem år sedan, bara för två år sedan är min ridning knappt igenkänningsbar mot vad den är nu och bättre ska jag bli.

 

Speciellt när jag har så många drömmar jag vill nå, då blir man sårbar. För att bli bra måste man lyssna på andra men samtidigt går det inte att lyssna på alla. Och i slutändan måste jag faktiskt lyssna på mig själv. Det är mitt liv, mina hästar och jag som måste leva med besluten jag gör. Oron ska slängas åt sidan. Eller ja, så mycket det går i alla fall.