Den senaste tiden har det faktiskt nästan känts som om Bea bara har försvunnit. När hon bara gick in i ett släp och blev ivägkörd var det svårt att föreställa sig var hon var och åt gräs, gnäggade och bara existerade. Även om jag fick lite rapporter och bilder från min kompis Linnea som har henne har det känts ganska konstigt att Bea finns någonstans där ute i världen. Men idag blev hon verklig igen när jag och mamma körde och hälsade på! Jag fick till och med ta ett pass i paddocken!

 

Bea var som vanligt, bara lite tjockare. Hon var ganska lugn och kändes fin i ridningen. Ville först springa ifrån hjälperna lite men jag fick ganska snabbt ihop henne och hon kändes jättehärlig faktiskt! Det kändes som en så stor förändring - sist jag red så satt jag på vingliga Rasmus som knappt kan trava i hörnorna och allt det fick mig att tänka på att Bea var likadan för inte alltför länge sedan. Nu är hon så stabil i sidorna och jag kan direkt få henne att arbeta genom ryggen, böja förnämt på nacken och komma igång så hon riktigt dansar fram. Mitt hjärta svällde lite lite och jag kände mig så stolt över både henne och mig själv.

 

Det var också skönt att verkligen höra att allting var bra. Lite problem har de nämligen haft men Bea har lugnat ner sig mer på senaste tiden. Så ja, det var verkligen kul och kändes så bra. Så stolt över Bea, mig själv och Linnea.