Jag är en person som hellre än att tar tag i situationer skrattar bort det eller oroar mig tills jag känner mig sjuk. Det sista är väl inte särskilt hälsosamt och det första kanske inte heller är särskilt nyttigt i längden. Problem är oftast till för att lösas men jag tror även att många blåser upp problem och gör de större och mer oöverkomliga än vad de egentligen är. När jag själv är en person som ganska snabbt lägger problem bakom mig har jag svårt för sånna här människor. Visst kan jag överanalysera saker tills jag glömt bort det ursprungliga problemet men oftast analyserar jag för att undvika problemet i fortsättningen och oftast kan jag ändå ofta se bort ifrån problemet. Oftast.

 

I det stora hela tror jag inte att man kommer framåt av att älta. Att älta negativa upplevelser och återuppleva hemskheter får en snarare att stanna kvar i det dåliga. Desto längre det pågår, desto större blir problemet i slutet. Varje gång vi människor tänker på ett minne ändras detta minnet lite och efter att ha tänkt på den halvkassa upplevelsen ett tusental gånger med negativa tankar är det som hände helt plötsligt flera hundra gånger större och värre än vad det var från början. Många brukar säga att de tar livet med en klackspark och jag tror att det är det mest hälsosamma. Klarar jag av detta alltid? Nej.

 

 

Som jag skrivit innan är jag antingen 110% eller -10%. Antingen skrattar jag bort någonting eller blir upplevelsen det som fyller mina tankar i dagar, veckor, månader. Ett tag i vintras/våras glömde jag bort hur man red. Min finkänslighet försvann och den perioden var allmänt dålig. Jag gjorde allting okej men på gränsen till dåligt. På något sätt tappade jag bort min ridkänsla i det svarta hålet jag kallar min hjärna och frustrationen och de ständiga motgångarna gjorde mig ledsen och borttappad. Omständigheterna var dåliga - jag var väldigt stressad och fick höra kommentarer ifrån olika håll som gjorde mig ledsen och panikartad. När ridningen var det enda som betydde någonting för mig lade jag alla mina känslor där och när det gick dåligt blev jag ännu ledsnare över att min säkra plats gjorde mig nere. Till sist slängde jag ambitionerna åt sidan och accepterade att det gick sämre. Några pass efter att jag accepterat detta red jag Bea i form för första gången på en månad och jag var lyrisk - min ryttarkänsla var tillbaka efter att jag släppt kraven och de negativa tankarna. Nu är jag på ruta ett, kanske ruta två, med Rasmus. När vi går i skogen de första tio minuterna är han väldigt obalanserad och den lilla stigen vi går på förstår han sig inte riktigt på. Helt plötsligt går vi utanför vägen och jag får vända tillbaka honom. När han väl vänt fortsätter vi ut på andra sidan av stigen. Efter att äntligen ha kommit tillbaka till stigen efter ytterliggare några vändningar glider vi ut igen. Hade jag blivit arg eller frustrerad hade det inte fungerat. Istället får jag se det som träning i vikt- och styrningshjälper.